Stop being so cocky. - Kapitel 4
Det hade gått så fort.. På något vis. Nyss hade vi varit ute i den kyliga nattluften men nu var allting varmt, det var mjukt och det var härligt. Han låg på min säng och ojade sig över smärtorna han hade, men jag kunde knappt röra mig från min plats. Jag satt bara där och betraktade hans vackra ansikte med mina mörkt bruna ögon. Hur kunde en varelse så vacker ha råkat ut för något så idiotiskt? Jag förstod inte riktigt. Kanske hade han bara dåliga kontakter, som jag hade haft i Japan? Men varför ville jag då ändra honom till något bra? Var det mitt samvete som spelade mig ett spratt, eller höll jag på att falla för honom..?
"Hallå? Har du något smärtstillande eller?"
Den skotska dialekten han hade fick mig att le, men inte mer än så eftersom jag satt i mina drömmar. Dock vaknade jag snart till genom att ruska på huvudet innan jag harklade mig för att resa på mig.
"Hallå? Har du något smärtstillande eller?"
Den skotska dialekten han hade fick mig att le, men inte mer än så eftersom jag satt i mina drömmar. Dock vaknade jag snart till genom att ruska på huvudet innan jag harklade mig för att resa på mig.
Han förtrollade mig, totalt. Aldrig hade jag varit med om något annat.
Kliade mig litet i nacken innan jag försvann in på toaletten för att plocka åt mig lite alsolsprit, bomullstussar, en huvudvärkstablett, bandage och plåster.
Vad visste jag om vad som dolde sig under hans kläder? Jag rös svagt vid tanken och log medan kinderna fick en rödaktig färg. Men herregud, hur ofta brukade jag rodna egentligen? Harklade mig lätt för att sedan se mig snabbt i spegeln innan jag försvann ut till honom i mitt lilla rum.
"Här.. Jag ska hämta vatten."
Jag räckte fram tabletten emot honom och han tog den direkt för att stoppa den i munnen. Jag log vagt innan jag lämnade sakerna på nattygsbordet bredvid honom. Gick sedan iväg till badrummet igen för att plocka åt mig ett glas och fylla det med vatten. Jag brukade alltid ha ett glas stående där ifall jag blev törstig under natten. Orkade inte alltid gå ut och hämta dricka i köket liksom.
"Här.. Jag ska hämta vatten."
Jag räckte fram tabletten emot honom och han tog den direkt för att stoppa den i munnen. Jag log vagt innan jag lämnade sakerna på nattygsbordet bredvid honom. Gick sedan iväg till badrummet igen för att plocka åt mig ett glas och fylla det med vatten. Jag brukade alltid ha ett glas stående där ifall jag blev törstig under natten. Orkade inte alltid gå ut och hämta dricka i köket liksom.
Svassade ut till honom igen och räckte fram glaset. Han tog det direkt och svalde en klunk innan han ställde undan det för att sucka djupt och morra litet. Jag tvekade inte utan satte mig bredvid honom för att dra upp hans tröja lite. Han såg förvånat på mig men hans förvånade min blev snart ett ganska självsäkert flin. Dock lade jag inte så mycket vikt över det utan började istället att badda över hans skrapsår han hade.
"Aj, vafan gör du!?"
Jag ryckte till och såg upp på honom. Han såg till en början mycket irriterad ut men slappnade sedan av och gav ifrån sig en skamsen blick. Han hade överreagerat lite, vilket var lite roande för mig.. Men jag förstod att det måste göra ont.
"Förlåt .."
Jag log över ordet. Det där ordet som hade så stor betydelse.
"Aj, vafan gör du!?"
Jag ryckte till och såg upp på honom. Han såg till en början mycket irriterad ut men slappnade sedan av och gav ifrån sig en skamsen blick. Han hade överreagerat lite, vilket var lite roande för mig.. Men jag förstod att det måste göra ont.
"Förlåt .."
Jag log över ordet. Det där ordet som hade så stor betydelse.
Harklade mig lätt igen för att fortsätta badda över hans sår. Han grymtade litet och förde blicken till mig för att betrakta mig. Jag kände den svetsa sig fast mot mitt ansikte men jag ville inte riktigt lyfta min egna från hans kropp..
Lade försiktigt om såren innan jag lade undan allt och mötte hans blick. Kunde knappt se hans ögon bakom den långa luggen, vilket gjorde att jag automatiskt sträckte fram handen för att fösa undan de svarta hårslingorna ur hans ögon. Min ögon spärrades upp och jag stirrade in i de vackra ögonen jag såg. Dom var gråa och mycket, mycket vackra.
Jag hade aldrig sett något liknande faktiskt och om det nu var så att jag trodde på "kärlek vid första ögonkastet" så hade det nog ändå inte slagit mig. Men detta var nog iallafall ett sådant fall. Jag kunde inte slita blicken från hans ögon om min hand som fortfarande var placerad vid hans huvud rörde sig försiktigt närmare hans kind för att smeka den lite försiktigt. Jag kunde se hur han bet sig i läppen och lade sig lite till rätta där han låg.
Hade värktabletten börjat verka kanske..?
Vågade jag böja mig fram för att stjäla en kyss?
Jag ville så gärna, mina läppar skrek efter att få smaka hans. Jag lutade mig lite närmare med hjälp av handen som stöd bredvid hans huvud. Jag kunde inte släppa hans ögon med min blick och han höll kvar sin blick i min.
Fortfarande, hur kunde han vara så oändligt vacker? Min lediga hand sökte sig snart över hans arm och upp över axeln innan jag tog min chans. Böjde mig ned mot honom och fångade upp hans läppar i en varm och halvlång kyss. Han stretade inte emot, eller kunde han inte?
Med den tanken i bakhuvudet så släppte jag hans läppar och drog mig undan lite. Kanske var han inte alls lagd åt det hållet.. Jag visste inte ens om jag var det.. Innan jag hann säga förlåt och dra mig undan helt så tog han tag i min arm och flinade till.
"Spring inte iväg.. Jag vill ha mer.."
Jag såg förvånat på honom innan han lade sig på armarna, så att dom var som stöd under honom, sedan fångade han mina läppar i den mest ljuvliga kyss jag någonsin varit med om.
"Spring inte iväg.. Jag vill ha mer.."
Jag såg förvånat på honom innan han lade sig på armarna, så att dom var som stöd under honom, sedan fångade han mina läppar i den mest ljuvliga kyss jag någonsin varit med om.
Why hiding in the dark? - Kapitel 3
Jag hade äntligen börjat komma in det där schemat som Fredric hade satt på min dörr. Hade lärt mig precis när min mattelektion var, vart engelska lektionen höll till och när lunchen ägde rum. Det började liksom arta sig. Dessutom hade jag lyckats få upp mina betyg litet på bara några veckor. Det enda som inte riktigt gick ihop än var polarna, men det skulle väl komma så småningom. Förhoppningsvis..
Just den här natten så kunde jag inte sova. Jag hade legat och vridit mig om och om igen utan att kunna få någon djupare sömn än vanligt medvetande. Varför kunde jag bara inte få somna? Klockan var runt 2 på natten och jag bestämde mig för att faktiskt kliva upp. Jag kunde ju inte ligga här och dra mig utan att sova.. En promenad brukade liksom alltid hjälpa mig med att kunna somna om.
Just den här natten så kunde jag inte sova. Jag hade legat och vridit mig om och om igen utan att kunna få någon djupare sömn än vanligt medvetande. Varför kunde jag bara inte få somna? Klockan var runt 2 på natten och jag bestämde mig för att faktiskt kliva upp. Jag kunde ju inte ligga här och dra mig utan att sova.. En promenad brukade liksom alltid hjälpa mig med att kunna somna om.
Suckade och satte mig upp i sängen innan jag sträckte mig efter mina kläder. Hade kommit fram till att det alltid var bäst att sova i underkläder här.. Naken gick inte för folk fick för sig att komma in och kolla så man vaknat på morgonen. Pinsamt om täcket hade ramlat ner lite för mycket då..
I vilket fall som helst så reste jag på mig och sträckte upp armarna över huvudet då jag fått på mig kläderna innan jag vandrade bort till dörren. Öppnade den så tyst som möjligt och slank ut i korridoren. Dom brukade ha vakter som kollade om folk sov, men inatt verkade det lugnt.. Log kort och drog upp huvan över huvudet, stängde dörren och låste innan jag började gå längs korridoren. Som tur var så fanns det en dörr som ledde ut lite längre bort, då jag kände att jag behövde lite frisk luft. Öppnade den tyst och slank ut igenom den också innan jag stängde den. Drog ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag öppnade dem för att kunna se var jag var på väg då jag hade börjat styra mina steg emot skogen. Natur var alltid bra för hälsan.
När jag hade gått en stund, eftersom skogen var ganska långt bort, så såg jag plötsligt två ljusstrimmor. Kisade med ögonen och lyfte ögonbrynet innan jag körde ned händerna i fickorna. Blev såklart nyfiken på vilka som möjligtvis var uppe såhär sent på natten förutom jag, så jag styrde stegen åt det hållet. Det var inte ofta som folk på skolan var uppe mitt i natten om jag hade rätt. Hörde plötsligt hur en motor spann igång och såg sedan hur ljusstrimmorna sakta försvann längre bort. Förde luggen ur ansiktet och började gå bort mot platsen där jag trodde att bilen, som jag nu hade kommit fram till att det hade varit, hade stått. Plötsligt hörde jag ett lågt stönande. Det var inget stönande av välbehag precis, mera ett av smärta. En rysning gick igenom min annars så kaxiga kropp och jag såg mig omkring. Kunde knappt urskilja det, men vid ett träd låg en kropp och det rörde sig. Ganska långsamt gick det, men det såg ut som personen som låg där var på väg att tända en cigarett.
"Hallå? "
Jag lyfte ögonbrynet innan jag gick närmare för att sedan harkla mig och huka mig en liten bit ifrån människan. Sträckte ut handen för att ta tag i ciggen som personen i fråga höll i.
"Vafaan..", stönade personen i fråga till, "Ge mig ciggen, det är fan det enda som kan få mig lugn.. Vad i helvete.."
Jag flinade till innan jag tog ett bloss av ciggen för att sedan fimpa den emot marken. Såg konturerna på snubben i gräset innan jag harklade mig för att sätta mig bekvämt där jag nyss suttit på huk.
"Oy, vad har hänt?"
Jag hörde ett nytt stönande och kunde se hur personen i fråga vände på sig så denne kunde se åt mitt håll. Rynkade litet på näsan innan jag harklade mig. Visste inte vad som hade hänt, men människan hade defenetivt ont.
"Jag har fått spö från några jävla idioter.. Vart är min cigg?"
Jag kände plötsligt en liten oro i min mage. Jag hade alltid haft en tendens till att vilja ta hand om folk som mådde dåligt.. Hur kaxig eller elak jag nu faktiskt kunde vara annars. Detta gällde nu med. Harklade mig och höll ciggen utom räckhåll för snubben.
"Din cigg är i tryggt förvar. Vad heter du?"
Kände jag den här snubben? Han måste ju gå på skolan eftersom han var på skolans mark.. Dock kunde han lika gärna ha varit någon som varit ute och gått eller något.. Men han borde nog vara en person som gick på skolan.. Han lät ju ganska ung.
I vilket fall som helst så reste jag på mig och sträckte upp armarna över huvudet då jag fått på mig kläderna innan jag vandrade bort till dörren. Öppnade den så tyst som möjligt och slank ut i korridoren. Dom brukade ha vakter som kollade om folk sov, men inatt verkade det lugnt.. Log kort och drog upp huvan över huvudet, stängde dörren och låste innan jag började gå längs korridoren. Som tur var så fanns det en dörr som ledde ut lite längre bort, då jag kände att jag behövde lite frisk luft. Öppnade den tyst och slank ut igenom den också innan jag stängde den. Drog ett djupt andetag och slöt ögonen innan jag öppnade dem för att kunna se var jag var på väg då jag hade börjat styra mina steg emot skogen. Natur var alltid bra för hälsan.
När jag hade gått en stund, eftersom skogen var ganska långt bort, så såg jag plötsligt två ljusstrimmor. Kisade med ögonen och lyfte ögonbrynet innan jag körde ned händerna i fickorna. Blev såklart nyfiken på vilka som möjligtvis var uppe såhär sent på natten förutom jag, så jag styrde stegen åt det hållet. Det var inte ofta som folk på skolan var uppe mitt i natten om jag hade rätt. Hörde plötsligt hur en motor spann igång och såg sedan hur ljusstrimmorna sakta försvann längre bort. Förde luggen ur ansiktet och började gå bort mot platsen där jag trodde att bilen, som jag nu hade kommit fram till att det hade varit, hade stått. Plötsligt hörde jag ett lågt stönande. Det var inget stönande av välbehag precis, mera ett av smärta. En rysning gick igenom min annars så kaxiga kropp och jag såg mig omkring. Kunde knappt urskilja det, men vid ett träd låg en kropp och det rörde sig. Ganska långsamt gick det, men det såg ut som personen som låg där var på väg att tända en cigarett.
"Hallå? "
Jag lyfte ögonbrynet innan jag gick närmare för att sedan harkla mig och huka mig en liten bit ifrån människan. Sträckte ut handen för att ta tag i ciggen som personen i fråga höll i.
"Vafaan..", stönade personen i fråga till, "Ge mig ciggen, det är fan det enda som kan få mig lugn.. Vad i helvete.."
Jag flinade till innan jag tog ett bloss av ciggen för att sedan fimpa den emot marken. Såg konturerna på snubben i gräset innan jag harklade mig för att sätta mig bekvämt där jag nyss suttit på huk.
"Oy, vad har hänt?"
Jag hörde ett nytt stönande och kunde se hur personen i fråga vände på sig så denne kunde se åt mitt håll. Rynkade litet på näsan innan jag harklade mig. Visste inte vad som hade hänt, men människan hade defenetivt ont.
"Jag har fått spö från några jävla idioter.. Vart är min cigg?"
Jag kände plötsligt en liten oro i min mage. Jag hade alltid haft en tendens till att vilja ta hand om folk som mådde dåligt.. Hur kaxig eller elak jag nu faktiskt kunde vara annars. Detta gällde nu med. Harklade mig och höll ciggen utom räckhåll för snubben.
"Din cigg är i tryggt förvar. Vad heter du?"
Kände jag den här snubben? Han måste ju gå på skolan eftersom han var på skolans mark.. Dock kunde han lika gärna ha varit någon som varit ute och gått eller något.. Men han borde nog vara en person som gick på skolan.. Han lät ju ganska ung.
Dessutom så var ju skolan inhägnad av en ganska hög och solid mur, så om nu inte denna snubbe råkade vara en supertränad marinsoldat eller något så skulle det vara möjligt. Men nu såg det inte så ut, så jag drog helt enkelt slutsatsen att han var elev.
"Lotus.."
"Lotus.."
- Vill du hålla koll på novellerna?
Följ bloggen på bloglovin!
Det är lätt, kul och du kan följa flera bloggar än denna, dessutom ser du först om det kommer ut ett nytt kapitel!
Det är lätt, kul och du kan följa flera bloggar än denna, dessutom ser du först om det kommer ut ett nytt kapitel!
Klicka på länken nedan för att följa nu på en gång!
Omy, I'm hot.. - Kapitel 2.
Hur varmt skulle ett land vara för att människor inte skulle bosätta sig där? Så fort jag hade klivit av mitt flygplan så kände jag hur värmen slog emot mig. Och jag som var klädd i någon slags vintermundering. Man kunde ju lugnt säga att det var vinter hemma i Japan just nu ja. Det skulle tydligen vara vinter i Australien också, men knappast någon snö här nej. Jag kom ju självfrån de kallare delarna i Japan, så det var ju inte konstigt att jag tyckte det var varmt förstårs. Dock hade jag ju alltid gillat det kalla. Man blev liksom inte.. För varm?
Jag rättade till luggen som låg lite i vägen för min syn innan jag suckade mjukt. Jahapp, och vart var min eskort? Jag hade landat i Sidney, men jag skulle en bit utanför det här plejset. Det betydde att jag behövde eskort.. Och mormor hade ju sagt att jag skulle få hjälp på flygplatsen, inte sant? Min engelska var ju trots allt inte så bra att jag skulle klara mig ensam. Lyckades leta mig igenom de värsta sakerna och hittade ut ur flygplansdelen. Nu var det bara att leta efter en skylt. Ah, mitt namn ganska snyggt skrivet på en skylt. Inte japanska som jag hade hoppats, men det var iallafall något. Log kort till för mig själv innan jag gick ned för trappen med min rullande resväska efter mig. Mannen som stod där såg inte allt för pigg och glad ut, men han verkade iallafall leta efter mig och då han faktiskt såg mig så sken han upp i ett ganska stelt leende.
"Sakito? Sakito Minura? Mitt namn är Fredric Cassidy. Jag ska ta dig till skolan."
Jag nickade bara litet åt det han sa. Kände mig inte så pratglad efter min resa precis. Att flyga var inte min grej om jag fick vara ärlig. Hade aldrig riktigt gillat det där med turbulensen, den gjorde mig ostadig, så jag var trött. Så istället för att prata så följde jag den här snubben Fredric som ledde mig bort till en vit van. Jag kunde se genom rutan att det redan satt lite annat folk där. En del såg ut att vara i min ålder, en del såg ut som om dom var äldre.. Tanken på att dom äldre var ledare rusade igenom mitt huvud innan jag slängde in min väska i bagageluckan. Fredric öppnade sidodörren så jag kunde kliva in och sätta mig bredvid en brunhårig flicka som faktiskt var ganska söt.. Hon tittade nyfiket på mig med de stora, bruna ögonen innan hon log till och gav ifrån sig ett litet "Hi!". Ännu var jag inte riktigt van vid engelskan, men jag förstod ju iallafall en vanlig hälsningsfras. Höjde bara lätt handen och vinkade slappt med några fingrar.
Vi hade säkert åkt i två timmar eller liknande och under resan hade jag blivit utfrågad om mitt hemland. Alla ville veta hur det var där och alla ville bli min vän. Jag ville inte ha några fler vänner.. Dom jag hade haft i Japan hade varit tillräckligt. Därför hade jag gett ifrån mig en av mina kaxiga kommentarer och dom hade tystnat. Istället hade jag ägnat mig åt att se ut igenom fönstret, låta blicken flacka förbi träd, ödemark och en del små byggnader. Redan då saknade jag Japan.. I vilket fall som helst så hade vi som sagt kommit fram efter ungefär två timmars bilfärd. Det var som en liten stad ungefär. Vi hade åkt igenom hela staden och in igenom ett par stora grindar. Hade jag hamnat på ett fängelse? Då vi kom in på själva skolgården så kunde jag se alla olika människor som var där.. Nu förstod jag vad min mormor hade menat när hon sagt att dom var "som jag".. Alla såg uttråkade ut, dom hade inte världens mest välvårdade stil och man kunde ju säga att lugnt hälften rökte.. Eller mer. Dom såg helt enkelt ut som ett gäng ligister.
Dörren öppnades och Fredric log.
"Hämta din väska så ska jag visa dig ditt rum!"
Han verkade alltid vara gald.. Suckade litet och hoppade ut ur bilen innan jag strosade iväg till bagaget där jag tog min väska innan Fredric vinkade åt mig att följa honom. Vi fick gå ganska långt innan vi kom fram till entrén. Såklart var det skållhett och jag trivdes dårakt inte i den här värmen. Skulle jag någonsin vänja mig? Då vi var framme följde jag med Fredric in igenom portarna och såg mig omkring. Allt gick i ljusblått.. Åtminstånde halva väggen.. Resten var vitt.. Alla möbler var vita och folket var klädda i vita byxor och ljusblå t-shirts. Var det bara jag, eller verkade det hela sjukt? Jag stod där och såg mig omkring medan Fredric samtalade med receptionisten.
"Den här vägen!"
Sa han sen och viftade med en nyckel Noterade ganska snabbt att han även bar en vit och ljusblå klädhög i famnen men snäll som jag var just då så följde jag med honom. Vi gick längs en korridor.. Länge gick vi, iallafall i mitt tycke men det var säkert bara fem minuter. Till slut kom vi fram till en ljusblå dörr, såklart, som Fredric stannade vid.
"Det här kommer bli ditt egna rum, du inte kommer dela det med någon. Håll reda på nyckeln och håll det städat. Schema finns på insidan av dörren. Vi ses!"
Han räckte fram nyckeln till mig och jag stod där som ett fån när han gick ifrån mig. Dom lät ungarna ha egna rum? Ballt! Flinade för mig sälv och stoppade in nyckeln i hålet innan jag vred om. Det här skulle bli lagomt intressant..
Jag rättade till luggen som låg lite i vägen för min syn innan jag suckade mjukt. Jahapp, och vart var min eskort? Jag hade landat i Sidney, men jag skulle en bit utanför det här plejset. Det betydde att jag behövde eskort.. Och mormor hade ju sagt att jag skulle få hjälp på flygplatsen, inte sant? Min engelska var ju trots allt inte så bra att jag skulle klara mig ensam. Lyckades leta mig igenom de värsta sakerna och hittade ut ur flygplansdelen. Nu var det bara att leta efter en skylt. Ah, mitt namn ganska snyggt skrivet på en skylt. Inte japanska som jag hade hoppats, men det var iallafall något. Log kort till för mig själv innan jag gick ned för trappen med min rullande resväska efter mig. Mannen som stod där såg inte allt för pigg och glad ut, men han verkade iallafall leta efter mig och då han faktiskt såg mig så sken han upp i ett ganska stelt leende.
"Sakito? Sakito Minura? Mitt namn är Fredric Cassidy. Jag ska ta dig till skolan."
Jag nickade bara litet åt det han sa. Kände mig inte så pratglad efter min resa precis. Att flyga var inte min grej om jag fick vara ärlig. Hade aldrig riktigt gillat det där med turbulensen, den gjorde mig ostadig, så jag var trött. Så istället för att prata så följde jag den här snubben Fredric som ledde mig bort till en vit van. Jag kunde se genom rutan att det redan satt lite annat folk där. En del såg ut att vara i min ålder, en del såg ut som om dom var äldre.. Tanken på att dom äldre var ledare rusade igenom mitt huvud innan jag slängde in min väska i bagageluckan. Fredric öppnade sidodörren så jag kunde kliva in och sätta mig bredvid en brunhårig flicka som faktiskt var ganska söt.. Hon tittade nyfiket på mig med de stora, bruna ögonen innan hon log till och gav ifrån sig ett litet "Hi!". Ännu var jag inte riktigt van vid engelskan, men jag förstod ju iallafall en vanlig hälsningsfras. Höjde bara lätt handen och vinkade slappt med några fingrar.
Vi hade säkert åkt i två timmar eller liknande och under resan hade jag blivit utfrågad om mitt hemland. Alla ville veta hur det var där och alla ville bli min vän. Jag ville inte ha några fler vänner.. Dom jag hade haft i Japan hade varit tillräckligt. Därför hade jag gett ifrån mig en av mina kaxiga kommentarer och dom hade tystnat. Istället hade jag ägnat mig åt att se ut igenom fönstret, låta blicken flacka förbi träd, ödemark och en del små byggnader. Redan då saknade jag Japan.. I vilket fall som helst så hade vi som sagt kommit fram efter ungefär två timmars bilfärd. Det var som en liten stad ungefär. Vi hade åkt igenom hela staden och in igenom ett par stora grindar. Hade jag hamnat på ett fängelse? Då vi kom in på själva skolgården så kunde jag se alla olika människor som var där.. Nu förstod jag vad min mormor hade menat när hon sagt att dom var "som jag".. Alla såg uttråkade ut, dom hade inte världens mest välvårdade stil och man kunde ju säga att lugnt hälften rökte.. Eller mer. Dom såg helt enkelt ut som ett gäng ligister.
Dörren öppnades och Fredric log.
"Hämta din väska så ska jag visa dig ditt rum!"
Han verkade alltid vara gald.. Suckade litet och hoppade ut ur bilen innan jag strosade iväg till bagaget där jag tog min väska innan Fredric vinkade åt mig att följa honom. Vi fick gå ganska långt innan vi kom fram till entrén. Såklart var det skållhett och jag trivdes dårakt inte i den här värmen. Skulle jag någonsin vänja mig? Då vi var framme följde jag med Fredric in igenom portarna och såg mig omkring. Allt gick i ljusblått.. Åtminstånde halva väggen.. Resten var vitt.. Alla möbler var vita och folket var klädda i vita byxor och ljusblå t-shirts. Var det bara jag, eller verkade det hela sjukt? Jag stod där och såg mig omkring medan Fredric samtalade med receptionisten.
"Den här vägen!"
Sa han sen och viftade med en nyckel Noterade ganska snabbt att han även bar en vit och ljusblå klädhög i famnen men snäll som jag var just då så följde jag med honom. Vi gick längs en korridor.. Länge gick vi, iallafall i mitt tycke men det var säkert bara fem minuter. Till slut kom vi fram till en ljusblå dörr, såklart, som Fredric stannade vid.
"Det här kommer bli ditt egna rum, du inte kommer dela det med någon. Håll reda på nyckeln och håll det städat. Schema finns på insidan av dörren. Vi ses!"
Han räckte fram nyckeln till mig och jag stod där som ett fån när han gick ifrån mig. Dom lät ungarna ha egna rum? Ballt! Flinade för mig sälv och stoppade in nyckeln i hålet innan jag vred om. Det här skulle bli lagomt intressant..
Nytt kaptiel!
Om ca. 1 timme kommer det att komma ut ett nytt och editerat kapitel av Untitled Love.
Tanken är nu att det ska komma ut ett om dagen tills vi hinner ikapp med storyn, då den inte är färdigskriven!
Satsubatsu Koroshiya kommer tyvärr då bli lite "undanpetad", men den kan vi ägna oss åt senare, då jag inte riktigt är hundra på vart jag har de resterade kapitlena...
Hoppas detta är något som ni uppskattar! :)
Tanken är nu att det ska komma ut ett om dagen tills vi hinner ikapp med storyn, då den inte är färdigskriven!
Satsubatsu Koroshiya kommer tyvärr då bli lite "undanpetad", men den kan vi ägna oss åt senare, då jag inte riktigt är hundra på vart jag har de resterade kapitlena...
Hoppas detta är något som ni uppskattar! :)
Bortglömd.
Hejsan folket.
Jag vet att det inte är folk som kanske läser här, just nu.
Men vem vet, det kanske kommer - snart?
I vilket fall som helst så har jag varit lite lat och så vidare med den här bloggen.
Mycket händer, man skriver för lite. Hobbies blir inte lika viktiga när riktiga livet knackar på.
Det är lite tråkigt.
Jag kan inte lova att det kommer bli något utav denna bloggen, speciellt inte med tanke på att jag vet hur få det är som läser den - inga.
Kanske lägger jag ner den helt, eller så sätter jag igång den igen, bara för att.
Jag tycker ju trots allt om att skriva, det är ett sätt att bara komma iväg lite från verkligheten, och det är rätt så skönt.
Kanske börjar jag på nytt imorgon igen och prövar.
Det kanske är värt det?
Kanske behöver lite feedback för den som är sugen på att ge lite.
Tänk på saken!
Let the party begin - Kapitel 1.
Till att börja med så vill jag faktiskt varna folk innan de börjar läsa.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Kapitel 1.
Det spöregnade ute, eller som annat folk skulle säga, det hällde ned över Tokyos hus och gator. Folk satt säkert framför TV:n eller åt middag eller så låg dom helt enkelt och sov. För ja, det var en molnfri natt med skarpa stjärnor som sken på himmelen. Var man en van Tokyo medborgare så var man van vid att gatorna var fulla med folk dygnet runt, även om klockan var 12 på natten. Men när regnet regerade så ville ingen vara ute, ingen ville bli blöt så alla människor sökte sig in i sina hus likt eremitkräftor sökte sig in i sina skal.
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Beginning.
Okej, jag tänkte ge lite förklaringar här.
Jag startade bloggen för att kunna lättare skriva lång inlägg och få kommentarer och folk som följer. Det förenklar för alla tror jag att ha en blogg till det. Det kanske får mig att komma igång i mitt skrivande igen. Har försökt skriva lite då och då, men det står lite still Dock hoppas jag som sagt att denna blogg får mig att komma igång igen.
Designen kanske är tillfällig, kanske fixar till den senare - har inte bestämt mig ännu. Orkar inte lägga ner en massa tid förrän jag vet helt säkert att det kommer att vara folk som läser.
En kort genomgång kanske?
Untitled Love
Denna story handlar kort och gott om kärlek mellan två grabbar/snubbar/män - eller var ni nu vill kalla dem - vid namn Sakito och Lotus. Det berättas ur Sakito's perspektiv men kan nog inflikas lite med Lotus tankar.
Storyn har redan skrivits ganska långt (tror det är ca. 10 kapitel) som jag kommer att lägga upp här innan jag fortsätter på den.
Dock kommer de nya kapitlena handla om en senare tid av Sakito's och Lotus liv.
Satsubatsu Koroshiya
Satsubatsu Koroshiya betyder "blodtörstig mördare" på japanska, och handlar om en ung kvinna vid namn Sumire (som jag själv kallar för Ime) som råkar ha en konstig diet..
Det handlar även om en polisinspektör som råkar ut för konstiga fall i Tokyo's väldigt stressiga vardag, och en mystisk dragelse till en ung kvinna han knappt känner.
Det kan vara så att jag lägger till flera noveller/stories här, men än så länge är det bara detta jag faktiskt skriver på - och jag hoppas att ni finner dem ganskka underhållande iallafall.
Ni kan alltid lämna kommentarer i kommentarsfältet, det är det dom är till för!
Tack för mig.
Jag startade bloggen för att kunna lättare skriva lång inlägg och få kommentarer och folk som följer. Det förenklar för alla tror jag att ha en blogg till det. Det kanske får mig att komma igång i mitt skrivande igen. Har försökt skriva lite då och då, men det står lite still Dock hoppas jag som sagt att denna blogg får mig att komma igång igen.
Designen kanske är tillfällig, kanske fixar till den senare - har inte bestämt mig ännu. Orkar inte lägga ner en massa tid förrän jag vet helt säkert att det kommer att vara folk som läser.
En kort genomgång kanske?
Untitled Love
Denna story handlar kort och gott om kärlek mellan två grabbar/snubbar/män - eller var ni nu vill kalla dem - vid namn Sakito och Lotus. Det berättas ur Sakito's perspektiv men kan nog inflikas lite med Lotus tankar.
Storyn har redan skrivits ganska långt (tror det är ca. 10 kapitel) som jag kommer att lägga upp här innan jag fortsätter på den.
Dock kommer de nya kapitlena handla om en senare tid av Sakito's och Lotus liv.
Satsubatsu Koroshiya
Satsubatsu Koroshiya betyder "blodtörstig mördare" på japanska, och handlar om en ung kvinna vid namn Sumire (som jag själv kallar för Ime) som råkar ha en konstig diet..
Det handlar även om en polisinspektör som råkar ut för konstiga fall i Tokyo's väldigt stressiga vardag, och en mystisk dragelse till en ung kvinna han knappt känner.
Det kan vara så att jag lägger till flera noveller/stories här, men än så länge är det bara detta jag faktiskt skriver på - och jag hoppas att ni finner dem ganskka underhållande iallafall.
Ni kan alltid lämna kommentarer i kommentarsfältet, det är det dom är till för!
Tack för mig.
