Kapitel 1.
Det spöregnade ute, eller som annat folk skulle säga, det hällde ned över Tokyos hus och gator. Folk satt säkert framför TV:n eller åt middag eller så låg dom helt enkelt och sov. För ja, det var en molnfri natt med skarpa stjärnor som sken på himmelen. Var man en van Tokyo medborgare så var man van vid att gatorna var fulla med folk dygnet runt, även om klockan var 12 på natten. Men när regnet regerade så ville ingen vara ute, ingen ville bli blöt så alla människor sökte sig in i sina hus likt eremitkräftor sökte sig in i sina skal.
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Kommentarer
Trackback