Let the party begin - Kapitel 1.
Till att börja med så vill jag faktiskt varna folk innan de börjar läsa.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Kapitel 1.
Det spöregnade ute, eller som annat folk skulle säga, det hällde ned över Tokyos hus och gator. Folk satt säkert framför TV:n eller åt middag eller så låg dom helt enkelt och sov. För ja, det var en molnfri natt med skarpa stjärnor som sken på himmelen. Var man en van Tokyo medborgare så var man van vid att gatorna var fulla med folk dygnet runt, även om klockan var 12 på natten. Men när regnet regerade så ville ingen vara ute, ingen ville bli blöt så alla människor sökte sig in i sina hus likt eremitkräftor sökte sig in i sina skal.
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Fast alla hade ju inte ett riktigt hem, någonstans dom kunde gå till och värma sig eller få mat. Sumire var en av dom. Hon hade inget hem, ingen varm säng och ingen familj. Dom hade lämnat henne för länge sedan. För Sumire var trots all inte som alla andra...
Just denna natt, eller kväll om man nu ville kalla det för det, så var Sumire på jakt efter mat. Hon hade inte ätit på några dagar nu, men med tanke på hennes udda matvanor så blev hon ofta väldigt mätt då hon åt.
Husväggen var kall emot hennes kroppstempererade handflata. Hon hade lärt sig att det var smartast att söka sig intill en vägg i skuggorna för att få mat, för då syntes man inte lika bra. Just ikväll var det en tegelvägg, med spräckliga tegelstenar. Det gjorde lite ont emot handflatan, men inget som Sumire led av.
De bruna, djupa ögonen sökte sig över omgivningen, ut mot de ljusare ställena dit billjusen nådde om bilen svängde åt rätt håll ute på gatan. Dock fanns det inte så mycket mer att se än väggar, dörrar och fönster eftersom hon befann sig i en gränd. För en sekund kunde Sumire skymta en mörk gestalt längre bort med ett paraply över sig.
Ett leende letade sig över hennes läppar och snart hade hon hunnit ikapp gestalten längre fram, som visade sig vara en man. Sumire kunde se det eftersom han var både längre och muskulösare än hon själv, så det skulle inte bli lätt. Men Sumire kunde alla tekniker och någon borde ju fungera.
Hon studerade honom en stund där hon gick bakom honom och lyfte sakta på ögonbrynet åt det hon såg. Ja, han var som alla andra japaner...En arbetsmyra. Han var klädd i typiska arbetskläder; en kostym, perfekta skor och en hatt. Det var säkert så att han jobbade på ett närliggande företag som sålde massproducerade saker världen över... I Sumires mening var det helt sjukt att folk ville vara såna arbetsmyror.
Mannen verkade märka att han var förföljd och vände litet på huvudet för att se på Sumire med en frågande blick. Dock log han snart vänligt emot henne och fuktade läpparna innan han tog till orda.
- God kväll, får jag fråga vart ni ska?
I vilket fall som helst så hade Sumire tänkt ut sin plan väl och visste att dom flesta var artiga nu för tiden, så man kunde lätt utnyttja dem på det viset. Lätt vickade hon på huvudet och armarna i samma takt som fötterna rörde på sig. Leendet låg fortfarande kvar över hennes läppar.
- Jag ska.. Ingenstans.
Hon märkte hur mannen vred ansiktet i ett fundersam uttryck medan han betraktade henne en stund. Tyst vände han sedan blicken emot vägen igen.
- Åh, men ni borde inte vara ute och gå såhär sent, lilla vän.
Sumire grimarserade litet åt de två sista prden hon hörde. Ingen brukade kalla henne för liten, ingen hade någonsin gjort det heller. Men på något vis hatade hon det bara. Det var som att folk tyckte att hon var en liten flicka.
Plötsligt kom hon på sig själv med att gå och filosofera, det var kurrandet i magen som påminde henne. Det var magens tomma innehåll som rörde sig i vågor.
- Nej.. Det har många som du sagt..
Hon började bli otålig och magen sa ifrån mer och mer. Mannen bredvid henne såg hemskt skeptisk ut, han visste inte riktigt vad han skulle svara på hennes meningar. Hon gjorde honom helt enkelt förvirrad.
Sumire ville fullfölja sin plan så fort som möjligt och stannade därför upp innan hon böjde sig ned för att smeka sin vrist med händerna.
- Åh, typiskt.
Duktigt uppfostrad som denne man nu var så stannade han upp för att se på flickan som verkade vara skadad pånågot vis. Kanske var det en gammal skada? Sanningen var dock att Sumire inte alls var skadad egentligen, hon fejkade bara.
Mannen böjde sig fram emot flickan och sträckte fram handen ifall hon ville ha hjälp att stödja sig.
- Vill du ha hjälp?
Sumire log bakom det långa, svarta håret som hängde ned framför ansiktet likt en gardin, detta gick ju bara för bra. Man skulle kunna tro att mannen i fråga var dum.. Riktigt dum.
- Ja tack..
Sumire tog tag om mannens handled och körde ned sina långa, sylvassa naglar i den. Hon kände hur skinnet sprack efter några sekunder och hur naglar sjönk in i köttet.
- Vad gör ni egentligen!?
Mannen spärrade upp ögonen och försökte dra undan sin arm men det var förgäves. Naglarna var redan så djupt ned i köttet att det blev djupa sår och blod som genast rann över. Sumire flinade och lutade sig närmare honom, fastän det såg ut som om hon drog honom intill sig.
- Jag mättar min hungriga mage.
Rösten hon använde var viskande, nästan lite väsande, och hon kunde se hur mannen ryggade tillbaka så mycket det gick för honom. Sumire slickade sig om läpparna innan hon förde sig närmare mannens kropp. Nu var hon tätt intill honom och kunde både känna hans andetag och hjärtats rytm. Hans hjärta rusade iväg i skräck och Sumire kunde nästan förstå honom.. Men bara nästan.
Snart särade hon på läpparna och nu kunde man se hennes sylvassa tänder. Återigen försökte mannen rygga tillbaka, men det var förgäves. Sumire tog ett greppom hans andra handled för att få honom att sitta ner intill henne.
Det hon förvånades över var att han inte skrek, han gav inte ifrån sig ett ljud. Kanske var det för att han var så chockad att han inte fick fram ett ljud och det var ju bra för Sumire. När hon lät tänderna nudda hans hud så ryckte han till och vred bort ansiktet. Sumire log och bet snart tag om hans hals, precis vid luftstrupen så att han skulle sluta andas. Likt ett rovdjur så bet hon tag i köttet och drog. Det var vid såna här tillfällen som folk skulle kalla henne för blodtörstig mördare..
Beginning.
Okej, jag tänkte ge lite förklaringar här.
Jag startade bloggen för att kunna lättare skriva lång inlägg och få kommentarer och folk som följer. Det förenklar för alla tror jag att ha en blogg till det. Det kanske får mig att komma igång i mitt skrivande igen. Har försökt skriva lite då och då, men det står lite still Dock hoppas jag som sagt att denna blogg får mig att komma igång igen.
Designen kanske är tillfällig, kanske fixar till den senare - har inte bestämt mig ännu. Orkar inte lägga ner en massa tid förrän jag vet helt säkert att det kommer att vara folk som läser.
En kort genomgång kanske?
Untitled Love
Denna story handlar kort och gott om kärlek mellan två grabbar/snubbar/män - eller var ni nu vill kalla dem - vid namn Sakito och Lotus. Det berättas ur Sakito's perspektiv men kan nog inflikas lite med Lotus tankar.
Storyn har redan skrivits ganska långt (tror det är ca. 10 kapitel) som jag kommer att lägga upp här innan jag fortsätter på den.
Dock kommer de nya kapitlena handla om en senare tid av Sakito's och Lotus liv.
Satsubatsu Koroshiya
Satsubatsu Koroshiya betyder "blodtörstig mördare" på japanska, och handlar om en ung kvinna vid namn Sumire (som jag själv kallar för Ime) som råkar ha en konstig diet..
Det handlar även om en polisinspektör som råkar ut för konstiga fall i Tokyo's väldigt stressiga vardag, och en mystisk dragelse till en ung kvinna han knappt känner.
Det kan vara så att jag lägger till flera noveller/stories här, men än så länge är det bara detta jag faktiskt skriver på - och jag hoppas att ni finner dem ganskka underhållande iallafall.
Ni kan alltid lämna kommentarer i kommentarsfältet, det är det dom är till för!
Tack för mig.
Jag startade bloggen för att kunna lättare skriva lång inlägg och få kommentarer och folk som följer. Det förenklar för alla tror jag att ha en blogg till det. Det kanske får mig att komma igång i mitt skrivande igen. Har försökt skriva lite då och då, men det står lite still Dock hoppas jag som sagt att denna blogg får mig att komma igång igen.
Designen kanske är tillfällig, kanske fixar till den senare - har inte bestämt mig ännu. Orkar inte lägga ner en massa tid förrän jag vet helt säkert att det kommer att vara folk som läser.
En kort genomgång kanske?
Untitled Love
Denna story handlar kort och gott om kärlek mellan två grabbar/snubbar/män - eller var ni nu vill kalla dem - vid namn Sakito och Lotus. Det berättas ur Sakito's perspektiv men kan nog inflikas lite med Lotus tankar.
Storyn har redan skrivits ganska långt (tror det är ca. 10 kapitel) som jag kommer att lägga upp här innan jag fortsätter på den.
Dock kommer de nya kapitlena handla om en senare tid av Sakito's och Lotus liv.
Satsubatsu Koroshiya
Satsubatsu Koroshiya betyder "blodtörstig mördare" på japanska, och handlar om en ung kvinna vid namn Sumire (som jag själv kallar för Ime) som råkar ha en konstig diet..
Det handlar även om en polisinspektör som råkar ut för konstiga fall i Tokyo's väldigt stressiga vardag, och en mystisk dragelse till en ung kvinna han knappt känner.
Det kan vara så att jag lägger till flera noveller/stories här, men än så länge är det bara detta jag faktiskt skriver på - och jag hoppas att ni finner dem ganskka underhållande iallafall.
Ni kan alltid lämna kommentarer i kommentarsfältet, det är det dom är till för!
Tack för mig.