Omy, I'm hot.. - Kapitel 2.
Hur varmt skulle ett land vara för att människor inte skulle bosätta sig där? Så fort jag hade klivit av mitt flygplan så kände jag hur värmen slog emot mig. Och jag som var klädd i någon slags vintermundering. Man kunde ju lugnt säga att det var vinter hemma i Japan just nu ja. Det skulle tydligen vara vinter i Australien också, men knappast någon snö här nej. Jag kom ju självfrån de kallare delarna i Japan, så det var ju inte konstigt att jag tyckte det var varmt förstårs. Dock hade jag ju alltid gillat det kalla. Man blev liksom inte.. För varm?
Jag rättade till luggen som låg lite i vägen för min syn innan jag suckade mjukt. Jahapp, och vart var min eskort? Jag hade landat i Sidney, men jag skulle en bit utanför det här plejset. Det betydde att jag behövde eskort.. Och mormor hade ju sagt att jag skulle få hjälp på flygplatsen, inte sant? Min engelska var ju trots allt inte så bra att jag skulle klara mig ensam. Lyckades leta mig igenom de värsta sakerna och hittade ut ur flygplansdelen. Nu var det bara att leta efter en skylt. Ah, mitt namn ganska snyggt skrivet på en skylt. Inte japanska som jag hade hoppats, men det var iallafall något. Log kort till för mig själv innan jag gick ned för trappen med min rullande resväska efter mig. Mannen som stod där såg inte allt för pigg och glad ut, men han verkade iallafall leta efter mig och då han faktiskt såg mig så sken han upp i ett ganska stelt leende.
"Sakito? Sakito Minura? Mitt namn är Fredric Cassidy. Jag ska ta dig till skolan."
Jag nickade bara litet åt det han sa. Kände mig inte så pratglad efter min resa precis. Att flyga var inte min grej om jag fick vara ärlig. Hade aldrig riktigt gillat det där med turbulensen, den gjorde mig ostadig, så jag var trött. Så istället för att prata så följde jag den här snubben Fredric som ledde mig bort till en vit van. Jag kunde se genom rutan att det redan satt lite annat folk där. En del såg ut att vara i min ålder, en del såg ut som om dom var äldre.. Tanken på att dom äldre var ledare rusade igenom mitt huvud innan jag slängde in min väska i bagageluckan. Fredric öppnade sidodörren så jag kunde kliva in och sätta mig bredvid en brunhårig flicka som faktiskt var ganska söt.. Hon tittade nyfiket på mig med de stora, bruna ögonen innan hon log till och gav ifrån sig ett litet "Hi!". Ännu var jag inte riktigt van vid engelskan, men jag förstod ju iallafall en vanlig hälsningsfras. Höjde bara lätt handen och vinkade slappt med några fingrar.
Vi hade säkert åkt i två timmar eller liknande och under resan hade jag blivit utfrågad om mitt hemland. Alla ville veta hur det var där och alla ville bli min vän. Jag ville inte ha några fler vänner.. Dom jag hade haft i Japan hade varit tillräckligt. Därför hade jag gett ifrån mig en av mina kaxiga kommentarer och dom hade tystnat. Istället hade jag ägnat mig åt att se ut igenom fönstret, låta blicken flacka förbi träd, ödemark och en del små byggnader. Redan då saknade jag Japan.. I vilket fall som helst så hade vi som sagt kommit fram efter ungefär två timmars bilfärd. Det var som en liten stad ungefär. Vi hade åkt igenom hela staden och in igenom ett par stora grindar. Hade jag hamnat på ett fängelse? Då vi kom in på själva skolgården så kunde jag se alla olika människor som var där.. Nu förstod jag vad min mormor hade menat när hon sagt att dom var "som jag".. Alla såg uttråkade ut, dom hade inte världens mest välvårdade stil och man kunde ju säga att lugnt hälften rökte.. Eller mer. Dom såg helt enkelt ut som ett gäng ligister.
Dörren öppnades och Fredric log.
"Hämta din väska så ska jag visa dig ditt rum!"
Han verkade alltid vara gald.. Suckade litet och hoppade ut ur bilen innan jag strosade iväg till bagaget där jag tog min väska innan Fredric vinkade åt mig att följa honom. Vi fick gå ganska långt innan vi kom fram till entrén. Såklart var det skållhett och jag trivdes dårakt inte i den här värmen. Skulle jag någonsin vänja mig? Då vi var framme följde jag med Fredric in igenom portarna och såg mig omkring. Allt gick i ljusblått.. Åtminstånde halva väggen.. Resten var vitt.. Alla möbler var vita och folket var klädda i vita byxor och ljusblå t-shirts. Var det bara jag, eller verkade det hela sjukt? Jag stod där och såg mig omkring medan Fredric samtalade med receptionisten.
"Den här vägen!"
Sa han sen och viftade med en nyckel Noterade ganska snabbt att han även bar en vit och ljusblå klädhög i famnen men snäll som jag var just då så följde jag med honom. Vi gick längs en korridor.. Länge gick vi, iallafall i mitt tycke men det var säkert bara fem minuter. Till slut kom vi fram till en ljusblå dörr, såklart, som Fredric stannade vid.
"Det här kommer bli ditt egna rum, du inte kommer dela det med någon. Håll reda på nyckeln och håll det städat. Schema finns på insidan av dörren. Vi ses!"
Han räckte fram nyckeln till mig och jag stod där som ett fån när han gick ifrån mig. Dom lät ungarna ha egna rum? Ballt! Flinade för mig sälv och stoppade in nyckeln i hålet innan jag vred om. Det här skulle bli lagomt intressant..
Jag rättade till luggen som låg lite i vägen för min syn innan jag suckade mjukt. Jahapp, och vart var min eskort? Jag hade landat i Sidney, men jag skulle en bit utanför det här plejset. Det betydde att jag behövde eskort.. Och mormor hade ju sagt att jag skulle få hjälp på flygplatsen, inte sant? Min engelska var ju trots allt inte så bra att jag skulle klara mig ensam. Lyckades leta mig igenom de värsta sakerna och hittade ut ur flygplansdelen. Nu var det bara att leta efter en skylt. Ah, mitt namn ganska snyggt skrivet på en skylt. Inte japanska som jag hade hoppats, men det var iallafall något. Log kort till för mig själv innan jag gick ned för trappen med min rullande resväska efter mig. Mannen som stod där såg inte allt för pigg och glad ut, men han verkade iallafall leta efter mig och då han faktiskt såg mig så sken han upp i ett ganska stelt leende.
"Sakito? Sakito Minura? Mitt namn är Fredric Cassidy. Jag ska ta dig till skolan."
Jag nickade bara litet åt det han sa. Kände mig inte så pratglad efter min resa precis. Att flyga var inte min grej om jag fick vara ärlig. Hade aldrig riktigt gillat det där med turbulensen, den gjorde mig ostadig, så jag var trött. Så istället för att prata så följde jag den här snubben Fredric som ledde mig bort till en vit van. Jag kunde se genom rutan att det redan satt lite annat folk där. En del såg ut att vara i min ålder, en del såg ut som om dom var äldre.. Tanken på att dom äldre var ledare rusade igenom mitt huvud innan jag slängde in min väska i bagageluckan. Fredric öppnade sidodörren så jag kunde kliva in och sätta mig bredvid en brunhårig flicka som faktiskt var ganska söt.. Hon tittade nyfiket på mig med de stora, bruna ögonen innan hon log till och gav ifrån sig ett litet "Hi!". Ännu var jag inte riktigt van vid engelskan, men jag förstod ju iallafall en vanlig hälsningsfras. Höjde bara lätt handen och vinkade slappt med några fingrar.
Vi hade säkert åkt i två timmar eller liknande och under resan hade jag blivit utfrågad om mitt hemland. Alla ville veta hur det var där och alla ville bli min vän. Jag ville inte ha några fler vänner.. Dom jag hade haft i Japan hade varit tillräckligt. Därför hade jag gett ifrån mig en av mina kaxiga kommentarer och dom hade tystnat. Istället hade jag ägnat mig åt att se ut igenom fönstret, låta blicken flacka förbi träd, ödemark och en del små byggnader. Redan då saknade jag Japan.. I vilket fall som helst så hade vi som sagt kommit fram efter ungefär två timmars bilfärd. Det var som en liten stad ungefär. Vi hade åkt igenom hela staden och in igenom ett par stora grindar. Hade jag hamnat på ett fängelse? Då vi kom in på själva skolgården så kunde jag se alla olika människor som var där.. Nu förstod jag vad min mormor hade menat när hon sagt att dom var "som jag".. Alla såg uttråkade ut, dom hade inte världens mest välvårdade stil och man kunde ju säga att lugnt hälften rökte.. Eller mer. Dom såg helt enkelt ut som ett gäng ligister.
Dörren öppnades och Fredric log.
"Hämta din väska så ska jag visa dig ditt rum!"
Han verkade alltid vara gald.. Suckade litet och hoppade ut ur bilen innan jag strosade iväg till bagaget där jag tog min väska innan Fredric vinkade åt mig att följa honom. Vi fick gå ganska långt innan vi kom fram till entrén. Såklart var det skållhett och jag trivdes dårakt inte i den här värmen. Skulle jag någonsin vänja mig? Då vi var framme följde jag med Fredric in igenom portarna och såg mig omkring. Allt gick i ljusblått.. Åtminstånde halva väggen.. Resten var vitt.. Alla möbler var vita och folket var klädda i vita byxor och ljusblå t-shirts. Var det bara jag, eller verkade det hela sjukt? Jag stod där och såg mig omkring medan Fredric samtalade med receptionisten.
"Den här vägen!"
Sa han sen och viftade med en nyckel Noterade ganska snabbt att han även bar en vit och ljusblå klädhög i famnen men snäll som jag var just då så följde jag med honom. Vi gick längs en korridor.. Länge gick vi, iallafall i mitt tycke men det var säkert bara fem minuter. Till slut kom vi fram till en ljusblå dörr, såklart, som Fredric stannade vid.
"Det här kommer bli ditt egna rum, du inte kommer dela det med någon. Håll reda på nyckeln och håll det städat. Schema finns på insidan av dörren. Vi ses!"
Han räckte fram nyckeln till mig och jag stod där som ett fån när han gick ifrån mig. Dom lät ungarna ha egna rum? Ballt! Flinade för mig sälv och stoppade in nyckeln i hålet innan jag vred om. Det här skulle bli lagomt intressant..
Kommentarer
Trackback