Let the party begin - Kapitel 1.
Till att börja med så vill jag faktiskt varna folk innan de börjar läsa.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Råkar ni inte tycka om Homosexuella/Bisexuella så är det här ingen story för er! Jag tänker skriva detta i början av varje kapitel så att alla vet och så jag inte får klagomål. Dessutom kan det innehålla en del sexuella eller läskiga saker så om ni är känsliga emot så; Läs inte!
Om jag någonsin hade insett varför saker hände just mig, skulle jag då behöva fundera så mycket? Om jag någonsin hade insett varför jag var den som lyckades med att hamna i värsta knipan jämt, skulle mitt liv vara så intressant då? Troligen inte. Att mitt liv var intressant var ju ändå ganska dumt att säga, för mitt liv hade väl inte precis varit intressant.. Det hade väl snarare varit ganska udda egentligen. Eller inte udda. Det fanns nog inget ord som egentligen beskrev mitt liv. Man kanske fick komma på sitt egna ord utifrån sitt egna uttryck från min livshistoria skulle jag kunna tro. Utifrån vad man själv tycker så får man ju själv bestämma hur man vill sätta ord på saker. Jag skulle helst beskriva det hela som en knäpp story..
Mitt ursprungsland Japan var en del av mig. Hade alltid varit och skulle alltid vara det. Jag älskade det. Det var vackert, människorna var trevliga (kanske lite stressade, men struntsamma) och maten var helt utsökt. Ja, aldrig skulle jag glömma charmen med Japan. Inte ens den dagen som min mormor fick för sig att skicka mig till Australien på internat. "Du kommer passa in där", hade hon sagt. "Det finns bara ungdomar som du där." Som jag..? Hur var jag? Tjaa, jag kunde vara kaxig. Hänga runt lite med gänget i Japan och vara ganska.. Jobbig. Men sanningen att säga var ju att jag tyckte om det. Det var ju mitt liv, det var så vi umgicks. Var det fel? Tydligen så tyckte min mormor det. Dock var ju hon den som faktiskt hade tagit vårdnaden om mig efter att morsan hade dött och farsan hade bestämt sig för att bli ett fyllo på heltid. Hade jag alltid varit likadan? Absolut inte. Inte när min mamma fortfarande levde. Hon hade hållit pli på mig och jag hade lytt. Men Mormor var inte likadan, dessutom bar jag ganska mycket ilska inom mig just då. Ilska som behövde komma ut på något vis.
"Såja, det kommer att gå bra det här. Dom möter upp dig på flygplatsen, var inte orolig Sakito lille. Och sköt dig nu. Jag skickar dig inte dit för att du ska missköta dig!"
Mormor sopade lite på min tröja medan hon pratade. Jag kunde inte göra annat än att himla med ögonen åt hennes ord. Ärligt talat, hur gammal trodde hon att jag var? Fem? Eller kanske sju? Jag visste inte riktigt vilket av det, men jag visste att hon behandlade mig som en barnunge. Det hade hon nästan alltid gjort kom jag att tänka på nu när jag stod här med henne framför mig, sopandes på min tröja som om den var fylld med osynliga smulor.. Även om den var nytvättad.
"Tss, är det någon som inte ska oroa sig så är det du, obaasan. Jag bryr mig inte."
Mormor fick en ganska paff blick i ansiktet innan hon harklade sig för att sedan sopa bort en ny osynlig smula. Jag lyfte bara lite nonchalant på ögonbrynet innan jag skakade på huvudet och log kort. Vi stod och väntade på att jag skulle få gå igenom security och sedan vidare till min gate. Hade hoppats på att inte få vänta så länge, men vi hade fått vänta i en timme nu.. Min gate var liksom inte färdig och mormor ville inte lämna mig. Dock fick jag nog nu och suckade mjukt innan jag såg nedp å henne med mina mandelformade, nötbruna ögon.
"Jag klarar mig, okej? Borde nog gå igenom security grejen nu innan dom börjar ropa mitt namn. Ya ne, obaasan."
Jag kramade henne lite halvhjärtat innan jag gick bort emot security saken. Hade inte med mig någon väska som jag skulle ha på planet sådet var bara att gå igenom. Hörde min mormor ropa bakom mig, men jag brydde mig inte riktigt.. Hon fick ropa. Jag var på väg in i en ny värld, ett nytt liv, en ny framtid.
Kommentarer
Trackback